Det var vintern 2010-2011 som jag bestämde mig för att verkligen satsa, jag skulle bli bäst. Jag hade tränat bättre än någonsin den vintern och det resulterade i att jag också var starkare än jag någonsin varit. Jag hade gjort min bästa tävling på Pallasspelen samma säsong men i april, då var det 2 veckor kvar tills tävlingssäsongen skulle börja och vi skulle träna precis som vanligt. Men eftersom vi var få på träningen så skulle vi köra en stafett på gräsmattan. När det är min tur att springa så springer jag över häcken men när jag ska vända så fastnar foten i gräset samtidigt som jag vrider överkroppen och då smäller det. Jag känner hur något går sönder och sedan ligger jag där på marken. Min tränare sa att det var en stukning av knät och att jag skulle vila en vecka, men samma fenomen med det knakande och klickande ljudet hände igen när jag kastade spjut. Det var riktigt svullet och ömt. Så då åkte jag till akuten och fick träffa en läkare och ortoped. Men ortopeden var inte 100% säker så han skickade vidare mig till en specialist.

September 2011.
Jag fick träffa överläkare och ortoped Ingmar Olsson efter 6 månaders väntan. Undersökningen tog inte lång tid och var inte avancerad. Han ryckte lite i underbenet och sa: det är av. Han sa också att jag kunde leva ett normalt liv utan korsband men att jag inte skulle kunna träna på samma sätt som tidigare, då bokade jag operation och opererade mig 1 månad senare.

 

Oktober 2011.
5 oktober så låg jag på operationsbordet för att få ett nytt korsband, taget från min baklårssena "harmstring". Det var en rolig upplevelse, att få se hur allt går till men framför allt att bli sövd! Något av det goaste jag har varit med om. Dock var det inte lika roligt när jag vaknade upp. Ingar, läkaren, kom tillbaka och sa att operationen hade gått bra men de hade tyvärr upptäckt ett till fel. Min menisk var brusten men de hade sytt ihop den och för att den skulle läka var jag tvungen att gå med en ortos i 2 månader. Det var inte den gladaste perioden i mitt liv kan jag lova. Särskilt inte första veckan då jag knappt kunde gå för jag hade så ont, men jag tackar gud för de smärtstillande tabletterna jag fick..

December 2011.
Fick ta av ställningen, ortosen. Har aldrig varit så glad över att få ta på mig ett par jeans. Jag grät seriöst, så skönt var det. Just i denna stund så kändes det inte så jobbigt, det kändes som att allting skulle lösa sig och bli bra till slut. Jag skulle komma tillbaka till friidrotten bättre än någonsin.

 

Februari 2012.
Fick jogga för första gången på 1 halv år. Trodde aldrig att jag skulle vara så glad över att få springa 7km/h. Men tro mig, det var jag! Och nu började jag träna på riktigt för att få tillbaka alla muskler och bli stark igen.

April 2012.
Jag gjorde mitt biodex test, som är ett maxtest av knät. Och jag klarade det, trots att jag inte trodde att jag skulle. Trots lyckan jag kände så kände jag mig inte bra, det var inte 100%. Men jag fortsatte träna och ökade sakta men säkert träningsdosen.

 

Sommaren 2012.
Knät blev aldrig bra och jag började bli orolig så jag uppsökte sjukgymnasten som skickade mig tillbaka till ortopeden. Väl där så sa han att en titthålsoperation behövdes göra. Operationen gjordes September 2012 och det visade sig att båda meniskerna var trasiga och det hade bildats brosk på korsbandet. Men allt var fixat. Men han rekommenderade mig till att inte fortsätta med friidrott, för om jag gjorde så var risken stor att jag skulle få problem för livet eftersom mitt knä aldrig skulle kunna bli 100% igen.

December 2012.
Och här är jag idag. Har gett upp drömmen om att fortsätta med friidrott men kan inte alltid behärska mig gällande träning. Tränar på gym och är glad. Men knäproblemen håller i sig och jag förväntar mig ännu en operation. Men trots allt så är jag glad ändå! Har satt upp nya och realistiska mål, att helt enkelt bara leva hälsosamt. Så never give up.

/Sabine