Det är sjukt hur endast 1 mening kan få ens självförtroende att vara som bortblåst. Hur det kan få en att inte ens kunna kolla på sig själv utan avsmak. Jag kan ärligt säga att jag aldrig kunnat kolla mig i spegeln och kännt mig nöjd, jag har alltid varit och kommer alltid att vara självkritisk. Men jag har tänkt lite kring det, antingen låter man det förstöra än, eller så låter man det stärka en. Varför inte göra det bästa av den energin man får? Bevisa för alla att ni också kan, att ni kan stå emot, att ni tränar när ni egentligen inte orkar eller har lust. Visa att ni klarar av att ständigt bli en bättre version av er själva.

Så om dryga halvtimmen möter jag Andrea för promenad till gymmet, då blir det biceps, triceps och sedan en timmes svettig spinning!

/S

Jag är så obeskrivligt stolt över mig själv, uppriktigt. För drygt ett år sedan köpte jag mitt gymkort och var väldigt osäker på vad jag hade gett mig in på. Första gången jag tränade på gymmet var ett gruppass. Jag kollade i spegeln framför mig i salen under tiden och bomade mig själv med kritik. Jag var en självkritisk 16 åring som inte vågade tro på mig själv. Jag tränade aldrig mer pass efter det. Istället började jag styrketräna, något jag tyckte var roligt!

Dock fastade jag i samma vanor, åkte från skolan till gymmet, gjorde samma sak och tog bussen hem utan att knappt vara trött. Jag var rädd för att svettas och ta ut mig. Jag gick runt och gjorde lite olika övningar, de jag kunde sedan innan. Jag vågade inte prova något nytt. Till slut tröttnade jag på det och började allt eftersom våga gruppträna igen. Jag blev helt fast, kände att träningen var roligt igen. Äntligen vågade jag låta svetten rinna!

Någonstans på vägen, för några månader sedan bestämmde jag och Sabine oss för att köra på riktigt. Jag hade under en lång tid kännt att trots att jag tränade flera gånger i veckan fick jag inget resultat. Köra på riktigt innebar/innebär för oss att äta och träna rätt- och allt vad det innebär. Att inte ta bussen till gymmet/skolan utan istället gå, att inte gå och småäta. Helt enkelt leva ett mer hälsosamt liv på alla plan!

Den här resan (som på långa vägar inte är slut än) har varit så otroligt roligt, givande, jobbig och helt fantastisk! Jag har gått från att inte kunna något till att kunna svara på många frågor kring kost och träning som vänner frågar. Jag fullkomligt älskar det! Jag älskar att ge det min kropp det den förtjänar. Jag älskar att gå på spinning och låta svetten rinna, jag älskar att styrketräna tills jag knappt orkar stå! Jag älskar att vakna upp och vara öm i hela kroppen. Jag älskar att jag vågar utmana mig själv som aldrig förr!

Det bästa är att jag har så mycket kvar att lära, det är en lång bit kvar tills dess att mina mål är uppnåda. Men jag ser framåt emot det med glädje och spänning. För jag vet att det kommer vara värt det.
Speciellt tillsammans med min bästa vän. Jag är så stolt över oss. ♥

 Det här med nyårslöften hit och dit. Har ni några? 

Själv vill jag inte sätta upp några löften då det för mig innebär måsten som ofta bara håller i några veckor/månader. Jag kommer därför sätta upp ett mål. Det lyder som följer:

Jag ska utveckla mig inom träning och hälsa, få mer kunskap, inspiration och bli mer medveten.

Anledningen till att jag bara har detta målet är att det för mig innebär mer än så. Det innebär nämligen flera delmål. Det betyder att jag ska jobba hårdare för att komma dit jag vill, att jag ska bli nöjd med mig själv, att jag ska lära känna mig själv och min kropp bättre och att våga utmana mig själv. 
Det är viktigt för mig att inte sätta upp mål som handlar om cm, kilon, träna si och så många gånger eller att sluta äta godis. Jag ska år 2013 träna och äta på ett hälsosamt sätt, som i sin tur troligtvis kommer leda till en snyggare, smalare och mer vältränad kropp. Men också ett starkare psyke och en gladare person!

Det kommer vara svårt emellanåt, det kommer göra ont. Men glöm aldrig att efter motgångar kommer medgångar. Ge aldrig upp, sluta aldrig kämpa.

Gott nytt år! ♥

 

Japp, då hände det igen. Knät gick sönder. Men denna gång så var det, som omväxling, mitt annars friska knä, höger! Kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är. För nu vet jag att det kommer dröja lång tid innan jag kan köra kondition igen. Med tanke på att jag knappt kan gå för tillfället. Jag gav upp friidrotten, det jag älskade att hålla på med. Jag gav inte upp utan jag slutade för att jag inte ville förstöra mig själv. Men räckte det? Nej. Självklart så ska jag av alla människor, jag som älskar att träna, skada mig ännu en gång. Vet inte riktigt om det är några övre krafter som vill testa mig eller liknande men i så fall så kan jag bara hälsa: lägg ner. Jag har fått nog.

Så nu får jag pumpa överkropp så gott det går. Ska kanske till sjukhuset imorgon och hoppas på att få en akut MR (magnet röntgen), men jag hoppas verkligen inte på för mycket. Så nu kanske det blir lite tystare här på bloggen från min sida. Men man vet aldrig!

Puss och kram / Sabine

Tränade på riktigt idag för första gången på 10 hela dagar, det har varit hårt! Men det var riktigt härligt att äntligen få lyfta lite vikter. Gick till och från gymmet och unnade mig även en solning på det hela. Men när jag gick hem så tänkte jag väldigt mycket (som vanligt dock). Tänkte mycket kring mat och kost så tänkte dela med mig av mina tankar!


För ungefär 1,5-2 månader sedan så hade jag en väldigt annorlunda syn på mat. Jag kanske åt frukost, då oftast mackor, sedan lunch i skolan cirka 5 timmar senare, middag ytterligare 5 timmar därefter. Och jag åt inte särskilt nyttig mat heller för den delen, ingen sallad. Jag åt alltså hyfsat lite för att träna såpass mycket och uppenbarligen så mår man inte bra av det med tanke på hur mycket bättre jag mår nu. Men grejen var den att ju mindre och mer sällan jag åt desto mer "nöjd" blev jag med mig själv. Jag tyckte att jag var duktig som inte hade ätit på hela dagen, och hur sjukt är inte det? Jag inser nu i efterhand att jag haft något sort ätstörningsliknande beteende.

Men nu däremot så får jag ångest om jag missar 1 mål, jag älskar att äta och äter mycket mycket bättre jämfört med för 2 månader sedan. Jag äter inga mackor, inte lika mycket godis, har inte druckit alkohol och jag äter framför allt ofta. Kanske inte så mycket varje gång, men målet är att äta 5-6 mål om dagen! Min poäng är alltså att ni kommer må mycket bättre av att äta lite mindre portioner men oftare varje dag, om ni inte tror mig så får ni åtminstone testa?

Godnatt / Sabine

Det var vintern 2010-2011 som jag bestämde mig för att verkligen satsa, jag skulle bli bäst. Jag hade tränat bättre än någonsin den vintern och det resulterade i att jag också var starkare än jag någonsin varit. Jag hade gjort min bästa tävling på Pallasspelen samma säsong men i april, då var det 2 veckor kvar tills tävlingssäsongen skulle börja och vi skulle träna precis som vanligt. Men eftersom vi var få på träningen så skulle vi köra en stafett på gräsmattan. När det är min tur att springa så springer jag över häcken men när jag ska vända så fastnar foten i gräset samtidigt som jag vrider överkroppen och då smäller det. Jag känner hur något går sönder och sedan ligger jag där på marken. Min tränare sa att det var en stukning av knät och att jag skulle vila en vecka, men samma fenomen med det knakande och klickande ljudet hände igen när jag kastade spjut. Det var riktigt svullet och ömt. Så då åkte jag till akuten och fick träffa en läkare och ortoped. Men ortopeden var inte 100% säker så han skickade vidare mig till en specialist.

September 2011.
Jag fick träffa överläkare och ortoped Ingmar Olsson efter 6 månaders väntan. Undersökningen tog inte lång tid och var inte avancerad. Han ryckte lite i underbenet och sa: det är av. Han sa också att jag kunde leva ett normalt liv utan korsband men att jag inte skulle kunna träna på samma sätt som tidigare, då bokade jag operation och opererade mig 1 månad senare.

 

Oktober 2011.
5 oktober så låg jag på operationsbordet för att få ett nytt korsband, taget från min baklårssena "harmstring". Det var en rolig upplevelse, att få se hur allt går till men framför allt att bli sövd! Något av det goaste jag har varit med om. Dock var det inte lika roligt när jag vaknade upp. Ingar, läkaren, kom tillbaka och sa att operationen hade gått bra men de hade tyvärr upptäckt ett till fel. Min menisk var brusten men de hade sytt ihop den och för att den skulle läka var jag tvungen att gå med en ortos i 2 månader. Det var inte den gladaste perioden i mitt liv kan jag lova. Särskilt inte första veckan då jag knappt kunde gå för jag hade så ont, men jag tackar gud för de smärtstillande tabletterna jag fick..

December 2011.
Fick ta av ställningen, ortosen. Har aldrig varit så glad över att få ta på mig ett par jeans. Jag grät seriöst, så skönt var det. Just i denna stund så kändes det inte så jobbigt, det kändes som att allting skulle lösa sig och bli bra till slut. Jag skulle komma tillbaka till friidrotten bättre än någonsin.

 

Februari 2012.
Fick jogga för första gången på 1 halv år. Trodde aldrig att jag skulle vara så glad över att få springa 7km/h. Men tro mig, det var jag! Och nu började jag träna på riktigt för att få tillbaka alla muskler och bli stark igen.

April 2012.
Jag gjorde mitt biodex test, som är ett maxtest av knät. Och jag klarade det, trots att jag inte trodde att jag skulle. Trots lyckan jag kände så kände jag mig inte bra, det var inte 100%. Men jag fortsatte träna och ökade sakta men säkert träningsdosen.

 

Sommaren 2012.
Knät blev aldrig bra och jag började bli orolig så jag uppsökte sjukgymnasten som skickade mig tillbaka till ortopeden. Väl där så sa han att en titthålsoperation behövdes göra. Operationen gjordes September 2012 och det visade sig att båda meniskerna var trasiga och det hade bildats brosk på korsbandet. Men allt var fixat. Men han rekommenderade mig till att inte fortsätta med friidrott, för om jag gjorde så var risken stor att jag skulle få problem för livet eftersom mitt knä aldrig skulle kunna bli 100% igen.

December 2012.
Och här är jag idag. Har gett upp drömmen om att fortsätta med friidrott men kan inte alltid behärska mig gällande träning. Tränar på gym och är glad. Men knäproblemen håller i sig och jag förväntar mig ännu en operation. Men trots allt så är jag glad ändå! Har satt upp nya och realistiska mål, att helt enkelt bara leva hälsosamt. Så never give up.

/Sabine

Längst upp till vänster: Lunchen i skolan igår, inte överdrivet god men den funka!
Längst ner till vänster: En formbild på min biceps, sakta men säker så kommer den fram.

Torsdag, torsdag, torsdag.. Japp. Idag har det varit en lugn dag förhållandevis men jag har haft mycket tankar som snurrat. Och det har inte så förvånande kretsat kring mitt knä. Om 10 min ska jag åka till sjukgymnasten igen och hoppas att hon ser en förbättring. För jag vill inte opereras igen, vill inte börja om från början en gång till. Men tyvärr så tror jag att det är så det kommer bli, men vi får se. En annan gång kommer jag berätta om hela "karusellen" kring mitt förbannade knä. Men just idag så ska jag försöka att göra det bättre.

Har i alla fall ätit en god middag med fläskotlett, lite potatismos, 1 avokade med keso och vatten. Mums! Måste även erkänna att jag åt lite chips igår och tro mig, jag mådde så fruktansvärt illa! Både psykiskt och fysiskt så nej tack, det gör jag inte om i första taget. För övrigt så hade jag min vilodag igår och ska försöka att hinna med en go powerwalk efter mitt Rehabpass!

Pussar och Kramar / Sabine

När man tränar så tycker, åtminstone jag, att man bör ha ett mål med träningen. Visst, man kan träna bara för att det är roligt men att ha mål med träningen gör det till något ännu roligare. Det kan vara mål som kan nås varje dag, alltså kortsiktiga mål eller mål som tar lite längre tid att nå fram till.

Jag tränar inte för att gå ner 5 eller 10 kg. Jag tränar för att må bra, för att min kropp ska må bra. Jag tackar inte nej till att bränna bort lite fett på köpet och bygga lite mer muskler, det är faktiskt ett av målen. Men däremot så skiter jag fullständigt i siffran som står på vågen. Målet med min träning och min nya livsstil är att jag ska må bra, vara hälsosam och kunna känna mig nöjd med mig själv. Och som med det mesta så tar det lite tid innan man når sina mål, men när man gör det så är känslan obeskrivlig. Jag tränar för att jag brinner för träning, glöm inte att träning ska vara roligt!

Sedan har jag såklart kortsiktiga mål som t.ex:
- Att klara den nya kosten dag för dag
- Inte äta godis/chips/dricka läsk
- Utvecklas på träningen genom att öka vikter
- Lära mig att göra en chin (viktigt mål!)

Sist men inte minst så tränar jag för att bli fit, och få en riktigt snygg kropp
som får både killarna och tjejerna att tappa hakan! ;)
Puss / Sabine

Hej! Nu är det alltså min tur att presentera mig! Jag heter Andrea och är en glad 17 åring. Jag bor liksom Sabine i en liten håla utanför Göteborg. Efter en sjuårig friidrottskarriär har jag lagt skorna på hyllan och tränar sedan ett år tillbaka på gymmet Lerums Sportcentrum. Jag älskar allt som har med träning och hälsa att göra men vill nu ta ett kliv i en annan riktning- för ett nyttigare liv där jag trivs bättre med mig själv och min kropp. Sabine presenterade tidigare vad detta innebär och jag är så himla förväntansfull och taggad. Är övertygad om att vi kommer klara detta tillsammans. Vi kommer jobba utifrån vår egna förmåga, puscha varandra när det är svårt och gå i mål med flaggan i topp!

Sabine nämnde det mesta som denna blogg kommer innehålla så nu hoppas jag bara ni är sugna på vad som väntar och hänger med oss på denna resa!

/Andrea